“Jag älskar att plöja och harva – att förbereda jorden inför sådden”

Ida Thunström, 19 år, har skinn på näsan. Hon trotsade olyckskorparna som tyckte att hon var alldeles för ung för att starta eget och som ifrågasatte hennes beslut. Hon tyckte att det var ett himla gnällande, hur svårt kunde det vara?

Den 1 november förra året fyllde Ida Thunström 19 år. Något firande blev det dock inte, födelsedagen tillbringade hon på Nyköpings sjukhus. Natten innan hade hon varit på fest, snubblat på en matta och brutit foten. Nu satt hon i väntrummet med sin mamma som sällskap. Men trots att det gjorde fruktansvärt ont och födelsedagen inte blev som hon tänkt sig, kunde hon inte låta bli att le. För just denna dag blev hon officiellt egenföretagare.

– Jag var ändå jätteglad! Det kändes så stort, vuxet och ansvarsfullt att ha fått papper på att jag nu hade enskilda firma. Om någon frågade vad jag jobbade med kunde jag svara "Jag driver eget företag, Thunströms jakt och lantbruk”. Hur coolt är inte det?

Ida är uppvuxen på gården Törneby Valla i Tystberga utanför Nyköping. Det var farfars gård som Idas pappa tog över för fyra år sedan. Djur, natur och lantbruk har alltid varit hennes stora intressen. Hon jagar med sin pappa, mest dovhjort, rådjur, älg och en del vildsvin. Och har tävlat i eftersök sedan hon var 14 år med sin labrador.

Trots att hon ger ett självsäkert och moget intryck, säger hon att hon är märkt av sin svåra skolgång. Hon mådde inte bra i skolan och än idag påverkas hon av det som hände då.

– Jag hade taskiga klasskamrater vilket förstörde min självkänsla. Jag har många gånger känt mig hämmad. Inte alltid vågat göra det jag velat för jag har varit rädd för vad de ska säga bakom min rygg.

Det har färgat hennes liv, som samarbetet hon har med Agro Sörmland och informatör Helena Andersson. Helena kom till Öknaskolans Naturbruksgymnasium och i mötet med Ida föddes idén att locka unga till de gröna näringarna genom korta klipp på sociala medier.

– Jag intervjuar elever på naturbruksgymnasier och liknande och Helena filmar. Sedan redigerar jag och lägger ut klippen på Tiktok, Instagram och Facebook. Jag frågar vad eleverna vill göra i framtiden, vilka förändringar de tycker borde göras och hur de ser på sina möjligheter.

– Jag vet att mina gamla klasskompisar ser mig och mina videor, och de säger säkert en massa saker om det och skrattar. Det känns fortfarande lite jobbigt.

Driftig och framåt

Samtidigt brinner Ida för att få fler unga att välja lantbrukslivet. Och hon har blivit bättre på att ignorera och skaka av sig kommentarerna. Dessutom är självkänslan numera betydligt bättre, hon vet att hon är driftig och har uträttat mer än de flesta andra 19-åringar.

– Jag träffade en gammal klasskompis för ett tag sedan som sa “Kolla på allt du har – eget företag, egen lägenhet, tävlar i eftersök, har egen hund … Allt som jag inte har, har du!” Då kände jag mig stolt över att ha kommit så långt på bara några få år. Jag känner ingen annan i min ålder som har eget företag.

När hon startade eget var det en del som ifrågasatte hennes beslut, borde hon inte vänta, var hon inte för ung, vore det inte bättre att skaffa en anställning …?

– Jag tänkte att det var ett himla gnällande. Hur svårt kan det vara, det mesta borde jag väl kunna lösa? Och skulle det vara något jag inte klarar av får jag väl be om hjälp.

Hon uppskattar att vara egenföretagare, men påpekar att det förstås också är tufft ibland och att hon måste arbeta hårt för att få in jobb hela tiden så att det rullar på.

Hon jobbar just nu som f-skattare på Jakobsbergs gård i Gnesta, på samma gård där hon tidigare gjorde praktik. Den är ganska liten, 46 kvigor, kor och tjurar, samt kalvar.

Dagarna går fort

Under vintern går mycket av jobbet ut på att hålla efter djuren, städa och utfodra. Ett fysiskt jobb, men dagarna går fort.

– Jag skrapar gödselgången, håller liggbåsen rena, lägger in ren halm, bär ut mellan sju och tio höbalar till foderbordet. Och utomhus lägger vi grus på vägarna, tvättar maskiner och ser till att hagarna är i bra skick innan korna släpps ut på bete till våren.

Vanligtvis är arbetsdagen under vintern slut före klockan 16.00, men under sommarhalvåret blir det ofta betydligt senare.

– Då tillbringar jag större delen av dagen i traktorn, ibland till klockan 22.00 eller 23.00. Roligast är sådden, jag gillar att se förändringen från det att vi plöjer tills det är dags att skörda. Jag älskar framförallt att plöja och harva, att förbereda jorden inför sådden då vi sår havre, vete och vall.

Bredda bilden av lantbrukare

För att få fler unga att vilja bli lantbrukare måste man visa upp allt det roliga med yrket. Inte bara prata om alla vedermödor och allt slit. Och så måste man bredda bilden, menar Ida.

– Många har en idé av lantbrukare som är ganska endimensionell och känner inte till att det finns en massa olika ingångar till yrket. Man kan välja att jobba med grisuppfödning, mjölkkor, växtodling, maskin, ekonomi, planering eller rådgivning… Vi måste visa upp de olika områdena för att hjälpa ungdomar att välja yrke efter sina intressen.

Själv tänker hon komplettera sin lantbruksutbildning genom att bli agrotekniker, en tvåårig yrkeshögskola där man blir driftledare inom lantbruket med kunskaper inom växtodling, djurhållning, teknik och ekonomi.

– Efteråt kan jag bli rådgivare, försäljare, försökstekniker, lärare på naturbruksgymnasium eller förman på en gård. Det vore kul att bli rådgivare och hjälpa lantbrukare att utvecklas.

Fler tjejer väljer yrket

Hon ser positivt på att fler tjejer går på naturbruksutbildningar och att de inte bara väljer djursidan.

– Inget fel i att vilja jobba med kor och kalvar, det vill jag själv, men jag möter också många tjejer som till exempel vill bli maskinförare. Det tycker jag är viktigt att visa upp, så att tjejer får fler förebilder. När jag kommer till en skola för att göra en intervju till sociala medier säger tjejer ofta ja direkt till att bli intervjuade. De är inte alls tillbakadragna som en del får för sig utan vill gärna visa upp vad de gör.

Sedan är det viktigt att under utbildningen ge de unga riktigt bra praktik så att de verkligen får se och lära sig allt om lantbruket.

– Jag tycker att handledarna måste anstränga sig för att låta ungdomarna få öva på olika moment, inte bara ta traktorn och visa upp vad som växer på åkern. Praktiken är viktig så att kunskapen inte bara blir teoretisk.

Hon menar också att man måste fråga de unga hur de ser sin framtid, vad de behöver för att utvecklas och hur de vill ha sitt arbetsliv.

De unga behöver en bra start

– Det är viktigt att vi tar reda på vad den nya generationen vill ha för att kunna hålla dem kvar inom lantbruket. Och man måste se till att de unga får en bra start när de ska börja.

Ida hoppas en dag kunna ta över familjegården. Och då vill hon utveckla och förändra verksamheten.

– Jag vill bygga en helt ny ladugård och ha dikor, och så vill jag tävla och ställa ut kor. Jag älskar att tävla och vet hur viktigt det är med avelskor med goda gener, så det vore spännande att testa att ta fram bra kor. Jag vet inte exakt hur jag ska gå tillväga, men tänker lära mig och är inte rädd för att göra fel. Jag vet att jag lär av mina misstag.

Familjegården är på cirka 24 hektar med fält och skog och räknas i dagens jordbrukssverige som en liten gård. Men planerna för gården är stora. Ida har idag några får och ett gäng höns, på sikt vill hon ha fler och även skaffa kor.

Drömmer om en stor gård

– Drömmen är att få driva en stor gård. Det krävs förstås mod, och det har jag. Jag vågar drömma stort.

Om tio år, när hon närmar sig 30 år, ser hon framför sig att hon fått mer ansvar för familjegården och kanske till och med har någon anställd också.

– Jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och lantbruk. Om jag inte kan ta över gården vet jag inte vad jag ska göra. Visst kan jag såklart vara anställd, men vill verkligen ha något eget också. Jag vill jobba och bo på min egen gård, förhoppningsvis med man och barn.

Varför hon älskar det här livet så mycket? För att hon trivs så bra och har många härliga dagar.

– Som på eftermiddagarna när jag är i ladugården, solen skiner in genom fönstren och jag sitter hos kalvarna. Jag har som rutin att gå in till kalvarna när jag har tid över. Jag vill vara mycket hos dem så att de vänjer sig vid mänsklig kontakt, det gör att de blir lättare att hantera om något skulle hända dem. Djuren ska inte vara rädda för oss. Dessutom är det dagens mysigaste stund att få vara med kalvarna.

Text: Colette van Luik