"Många väljer inte grisproduktion, men det gör jag"

Större delen av hennes liv kretsar kring grisar. Tjugofemåriga Tove Lavergren är rastlös och morgonpigg och älskar sitt jobb som grisskötare i ett stort ljust stall på Gotland. Hon tar varje tillfälle att prata om grisproduktion, gärna med de gymnasieelever hon undervisar. Och en dag drömmer hon om att ta över familjegården och fortsätta med smågrisproduktion i egen regi.

"We're caught in a trap / I can't walk out / Because I love you too much, baby" - Elvis Presley

De 150 gotlänningarna i kören Vocal motion tar i när de sjunger “Suspicious Minds”, Elvis Presleys gamla megahit. Deras röster studsar mot de tjocka stenväggarna i Sankt Nicolai kyrkoruin i Visby och de 500 personerna i publiken applåderar entusiastiskt när konserten är slut.

En av medlemmarna i Vocal motion är Tove Lavergren som varit med i fem år. Ett andningshål i vardagen, menar hon.

– Jag har sjungit hela mitt liv och att vara med i kören är ett sätt att koppla bort det som stressar och kunna fria mina tankar. Och jag älskar den sociala biten, något som man inte alltid får när man jobbar inom lantbruket.

När hon inte är på körrepetitioner jobbar hon oftast. Dels som grisskötare på 80 procent på en gård i Väte mitt på Gotland och på föräldragården i Follingbo, strax sydost om Visby.

Allt från växtodling till grisar

– Vi bedriver växtodling, skogsbruk och smågrisproduktion. Grisarna sköter pappa tillsammans med en granne, och med mig. Han jobbar nästan dygnet runt och tar kanske ledigt en vecka om året. Jag brukar hoppa in för honom så att han kan ta semester. Man kan ju tycka att vi borde få bidrag för att ta in avbytare ibland, det är egentligen ohållbart att leva så här, säger Tove och suckar.

Hon som bara är 25 år är dock entusiastisk, driven, full av energi och älskar sitt jobb, men också väl medveten om att många lantbrukare mår dåligt. Och de som mår sämst är unga kvinnliga bönder, enligt en undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet.

– Den dåliga lönsamheten i branschen har stor betydelse för hur många lantbrukare mår, skulle jag säga. Men jag är glad att vi i alla fall numera talar om psykisk ohälsa i vårt skrå.

För att inte själv hamna där ser hon till att komma ihåg att det finns annat i livet än att bara jobba.

“Passionerade och drivna”

– Lantbrukare generellt är passionerade och drivna, men det är så viktigt för den psykiska hälsan att ha andra intressen vid sidan om. Man måste försöka prioritera sig själv, för mår man inte bra, funkar ingenting i livet.

Föräldragården Kallings gård köptes av Toves farfar och farmor och togs så småningom över av hennes föräldrar. Hennes mamma är enhetsassistent på ett äldreboende och sköter gårdens bokföring.

– Mamma älskar matte, vilket både pappa och jag är tacksamma över, för vi tycker båda det är jobbigt med siffror. Jag har dessutom dyslexi, så jag undviker gärna kontorsarbete.

Tove visste tidigt att hon ville jobba inom lantbruket och valde naturbruksgymnasium med inriktning lantbruksdjur.

– Jag har alltid varit rastlös och har svårt att sitta still. Det som lockade med lantbruket var att en dag bli egenföretagare och bestämma över min egen tid. Något i mig har alltid velat driva eget. Visst ser jag pappa slita, men jag tvekar inte.

Redan innan hon tog studenten fick hon jobb som djurskötare på grisgården i Väte.

Lärorikt och mångsidigt jobb

– Jag har ett roligt jobb som är lärorikt och mångsidigt. Jag älskar att göra allt från att laga maskiner, köra traktor, ta hand om grisar och vara i naturen. Det är ett betydelsefullt arbete och det händer alltid något.

Hon återkommer flera gånger till hållbarhet, både när det gäller miljö, djurvård och psykisk hälsa. Allt hänger ihop, menar hon,

– Hållbarhetsarbetet pågår hela tiden. Skulle vi lantbrukare inte jobba hållbart kommer vi inte ha någon mark kvar, och då har vi ingen mat kvar och inga jobb kvar. Så vi måste alltid jobba hållbart på alla fronter för att få det att funka.

Hon sitter även i LRF Ungdomens styrelse på Gotland, och där finns det tillfälle att prata om sådant som oroar inom lantbruket, men också ha roligt.

Fint att träffa andra i branschen

– Vi är ett kompisgäng som spelar innebandy ihop under vinterhalvåret. Och på våra olika aktiviteter inom LRF Ungdomen kommer det mellan 10 och 70 personer varje gång. Det är fint att träffa andra som jag har mycket gemensamt med, det kan ju kännas ensamt annars. Så det är också en del av att leva hållbart.

Gården hon är anställd på, Västerväte gård, drivs av bröderna Johan och Joakim Fredriksson. De samarbetar med naturbruksgymnasiet på ön och deras arbete uppmärksammades av LRF Ungdomen som gav dem priset Guldkammen 2022. Priset ges till personer eller organisationer som kämpar för att visa en bra bild av lantbruket. Motiveringen var bland annat att bröderna skapar goda förutsättningar för framtidens lantbrukare och gör dem till fina förebilder inom det gröna näringslivet.

Gårdens grisproduktion med drygt 7 000 smågrisar om året klassas som en medelproduktion på Gotland.

– Vi är ett bra gäng på gården som hjälps åt och det är också anledning till att vi kan inspirera att lära de yngre om grisproduktion. Det behövs arbetskraft inom grisbranschen, man skriker efter folk. Det är lätt att få jobb om du är positiv, framåt och vill lära dig nya saker. Tyvärr är det för lite undervisning om grisproduktion på naturbruksgymnasierna, fokus ligger ofta mer på nötproduktion.

För att få flera unga att välja lantbruket måste det till en mängd åtgärder, menar Tove.

Man kan inte jobba dygnet runt

– Bättre arbetsvillkor, högre löner, arbetsförmåner som att kunna ta semester och vara ledig ibland. Att jobba 24/7 funkar inte, unga människor vill inte ha det så.

– Men jag tycker att vi är på god väg, för fler unga väljer numera gröna näringar. Nu gäller det att ta hand om dem också.

Själv är hon rätt övertygad om att hon kommer att stanna inom yrket.

– Jag älskar branschen och att driva grisproduktion och har många fina människor omkring mig. Men, vi måste hålla uppe priserna så att det blir lönsamt. Det vi bönder producerar måste vi få betalt för, annars går det inte.

En stor fördel med att vara lantbrukare kan sammanfattas med ett ord, menar Tove, nämligen variation.

– Jag kan måla staket en dag, vara ute på åkern nästa, vaccinera grisar en tredje … Dagarna ser ofta väldigt olika ut. Och jag gillar att jobba fysiskt, jag sover så bra efter en dags kroppsarbete.

Som gjord för att jobba inom lantbruket

Hon skrattar och tillägger att hon är som gjord för att jobba inom lantbruket också för att hon är så morgonpigg.

– Min sambo Noel och jag har kul åt hur olika vi är. Han är en riktig kvällsmänniska, jag en morgonmänniska som vaknar direkt när mobilen ringer medan han kan dra sig i en timme. Han jobbar inom växtnäringen, så han kan börja senare på dagen än vad jag kan. Grisarna måste ju ha sin frukost!

Hon går upp halv sex på morgonen och är på jobbet klockan sju. Då börjar hon med att ta hand om smågrisarna och suggorna, matar, gör rent och medicinerar.

– Vissa dagar har vi elever från naturbruksgymnasiet som hjälper till, och jag och en lärare undervisar om grisproduktion.

Efter att ha jobbat klart åker hon hem till föräldragården där hon numera bor tillsammans med Noel. På eftermiddagarna hjälper hon ofta till hemma, antingen ute på åkern eller med grisarna. “Det finns att göra”, som hon konstaterar.

Älskar att prata om grisproduktion

Hon tar alla tillfällen som erbjuds att prata om grisproduktion, för hon menar att det finns många förutfattade meningar om hur grisar har det.

– Djurrättsaktivister lägger upp hemska bilder på sociala medier på grisar som har det smutsigt och lever i mörker. Jag vill istället visa hur våra välmående grisar har det i sitt stora, ljusa stall. Det är klart att det finns undantag och jag blir förbannad på de som inte tar hand om sina djur. Men vi behandlar våra väl, annars kan jag inte sova gott om natten. Jag skulle inte hålla på med det här om vi inte hade en god djurvälfärd.

Hon säger också att hon gillar att det är lite mer “fart” i grisproduktion, jämfört med till exempel nötdjursproduktion.

– En gris är färdigproducerad på bara ett halvår. Dessutom är de ju betydligt mindre än kor, så det är inte lika tungjobbat. Jag tycker också om grisar för de är nyfikna och roliga.

Drömmer om att ta över gården

I framtiden drömmer hon om att ta över familjegården, satsa på smågrisproduktion och kanske även ha ett jobb vid sidan om. Varför inte som lantbrukslärare? Eller så startar hon en gårdsbutik, anordnar rundturer på gården och visar hur en bra grisproduktion kan se ut.

Hennes fyra år yngre lillasyster gör värnplikten och lutar åt ett jobb inom försvaret, så ska någon ta över gården är det Tove.

– Det är bara jag som är intresserad. Men jag känner ingen press från mina föräldrar, pappa säger att det är upp till mig hur jag vill göra. Ett problem är att min sambo också har en föräldragård att ta över så småningom. Det innebär att vi på sikt kanske har två företag att ta hand om, med sju mil emellan … Men Noel och jag brukar säga “den dagen den sorgen”. Vi får ta det som det kommer.

På frågan vad hon är mest stolt över, svarar hon utan att tveka:

– Att jag vågat gå min egen väg. Många väljer inte grisproduktion, men det gör jag. Och jag är stolt över att jag vågade ta steget att börja undervisa gymnasieelever om grisproduktion. Jag hade det tufft när jag gick i skolan, både på grund av min dyslexi och för att jag har svårt för matte. Jag fick plugga jättemycket för att hänga med. Men idag tycker jag det är jätteroligt att undervisa andra och är inte det minsta blyg. Det är jag väldigt stolt över.

Text: Colette van Luik