Framgångsrikt samarbete mellan fiskare och forskare

SLU jobbar sedan 2014 med idéer direkt från yrkesfisket för att utveckla nya och mer hållbara redskap. Genom att utgå från fiskarnas upplevda problem och ge dem möjligheten att testa lösningar har man skapat en unik modell som nu sprider sig internationellt.

Det är Institutionen för akvatiska resurser och deras sekretariat för selektivt fiske som är navet i det framgångsrika branschsamarbetet. I korthet går det ut på att fiskarna själva pekar på de konkreta problem med oönskade fångster som de måste hantera och föreslår lösningar som de får testa. SLU står för utvärderingar och analyser och garanterar att försöken dokumenteras vetenskapligt.

– Tidigare har mycket av det här arbetet utgått från förvaltningens behov och initierats uppifrån. Man har pekat på upplevda problem och sedan ålagt fisket att lösa dem. Den stora skillnaden med regeringssatsningen för selektivt fiske är att man har vänt på kuttingen och överlåtit både initiativrätt och problemidentifiering åt fisket, berättar Daniel Valentinsson, forskare på Institutionen för akvatiska resurser.

Koppling fiske och forskning

Arbetssättet som började användas 2014 har en rad fördelar. Kopplingen mellan forskning och praktisk nytta maximeras, tilltron till systemet ökar och åtgärder och lösningar får en annan acceptans hos de som ska genomföra dem.

Rent praktiskt går det till så att SLU tar emot förslag och problemformuleringar från enskilda fiskare eller från branschorganisationer. En projektplan skrivs av SLU tillsammans med förslagsställaren och Havs- och vattenmyndigheten godkänner sedan projekt och tilldelar pengar. SLU hjälper till med att utarbeta metoder, stöttar fiskarna i arbetet både administrativt och praktiskt och står sedan för utvärdering och analys. Deltagande fiskare får full kompensation för eventuellt inkomstbortfall under projektets gång vilket är en central förutsättning.

Nya redskap

– När projektet har godkänts så får fiskarna bollen igen. De testar sin idé, det kan till exempel handla om en ny typ av redskap, och provar det i kommersiellt fiske. Det kan ta allt från några veckor till flera månader. När de sedan tycker att det funkar så ansluter vi från forskningen och gör formella vetenskapliga experiment, analyserar data och rapporterar, berättar Daniel Valentinsson.

Hittills under de fyra år som metoden har använts har fisket och SLU gemensamt genomfört ett 40-tal sådana här projekt. Arbetet har varit särskilt värdefullt med tanke på den landningsskyldighet som gäller sedan 2014, vilket också var den huvudsakliga bakgrunden till regeringens satsning på selektivt fiske. Individuella kvoter har också ökat efterfrågan på mer specifika och specialanpassade redskap, vilket främjas av SLU:s metodik, menar Daniel Valentinsson.

– Det är en modell som funkar väldigt väl. En del av våra projekt har lett till ändringar i EU:s lagstiftning, en del har börjat användas av fiskare på frivillig basis och vår metodik har fått efterföljare i till exempel Danmark och väcker stort intresse hos forskare, förvaltare och fiskare runt om i Europa.

Text: Jakob Hydén