Landsbygdsnätverket

Fiske med passiva redskap - flexibilitet är nyckeln

Fiske med passiva redskap handlar om flexibilitet och att hitta olika inkomstmöjligheter. Per och Ulrika Isaksson bedriver kustnära fiske och säljer den fisk de får upp direkt vid kaj och till grossister.

Fakta

Passiva redskap är ett samlingsnamn för de fiskeredskap som passivt väntar på att fisken ska fångas i dem. Detta skiljer dem från aktiva fiskeredskap som trål och not som man aktivt drar genom vattnet för att fånga fisken. Till de passiva redskapen hör olika typer av garn, burar, ryssjor fällor och krokar. Fiske med passiva redskap bedrivs efter en lång rad målarter längs hela den svenska kusten, från Strömstad till Haparanda, samt i våra insjöar.

Öresund ligger blankt som en spegel den här tidiga sommarmorgonen.

– Ni hade tur, såna här dagar har vi max fem per år, skrockar Per samtidigt som han styr fiskebåten ut ur hamnbassängen och tar sikte på Ven.

Han och hustrun Ulrika utgår från Ålabodarna norr om Landskrona. De är ute alla dagar om året, utom midsommarafton. De har några platser mellan Ålabodarna och Ven där de återkommande lägger sina garn.

– Jag har fiskat i 35 år. Det var en kompis farsa som frågade om jag ville följa med. Jag tog ledigt från skolan och stack ut. När jag kom tillbaka en vecka senare gick jag till skolan och sa att jag var färdig där, säger Per.

Mest har han jobbat med fiske i Östersjön, på västkusten och i Öresund. De flesta av Öresunds runt 65 fiskare är ensamföretagare, men Per och Ulrika har fiskat ihop i 12 år, och det trivs de med.

– Vi försöker fiska så mycket vi kan. Är det fisk så måste man jobba. Förra året till exempel var det mycket torsk. Då jobbade vi 100 dagar i sträck, berättar Ulrika.

Ulrika slår av maskinen och hon och Per börjar dra in garnen, ett tungt arbete. I Öresund har yrkesfiskarna klarat sina garn bättre än i Östersjön, men här syns ändå spår efter säl. Det är ingen särskilt lyckad dag, konstaterar de snart, men efter ett par timmars arbete ligger ändå ett par lådor med främst torsk och spätta på däck.

Förra året blev det mycket torsk för paret Isaksson, men det har varit lite klenare med den varan i år. Per och Ulrika är väl medvetna om riskerna med att fokusera för ensidigt på en art och är därför öppna för att hitta andra alternativ.

– Vi har nät i olika storlek och får mest torsk, sjurygg och spätta. Men vi försöker med makrill också och vi har börjat få lite gråsej som ser bra ut. Ja, allt är egentligen av värde. Vi försöker sälja allt vi får, konstaterar Per.

I Öresund är fisket som störst från Kullahalvöns spets i nordvästra Skåne ner mot Lundåkrabukten och Lommabukten vidare mot Malmö. Det är ett kustnära fiske som ofta bedrivs med passiva redskap, främst garn och grimgarn (som innehåller flera lager nät med olika maskstorlek) men också ryssjor och tinor lite beroende på säsong. På ett år landas här runt 1000 ton fisk till ett värde av cirka 15 miljoner kronor. Det utgör någon procent av det totala värdet av fisket i Sverige.

Svårigheten med att hitta lönsamhet i den här typen av fiske gör att återväxten är klen och Per har svårt att se att det kommer att ändra sig. Många vill se att det lokala fisket och levande fiskelägen finns kvar, samtidigt blir regelverken mer omfattande för att begränsa fisket och säkra hållbara bestånd.

Flexibilitet är en nyckel för att kunna försörja sig på fiske. Det gäller att ta vara på de möjligheter som dyker upp. Under flera år drev Per och Ulrika en hamnkrog i Ålabodarna där de kunde sälja fisken som de drog upp. Ett annat exempel på nytänkande är att de numera fiskar valthornssnäckor i tinor, något få brytt sig om tidigare. Det var krögaren Daniel Berlin, vars krog i Skånes Tranås 2018 fick två stjärnor i Guide Michelin, som först sa att han ville ha dem.

– Konsistensen är lite som bläckfisk. Andra fiskare kanske tycker att det är strunt att leta efter sniglar, men vi är inte så bundna av traditioner. Daniel vill bara ha några kilo åt gången, men vi har en grossist i Göteborg som hittat avsättning för det andra – så det är perfekt. Det har gett oss 15 000 kronor på en och en halv månad. Det är pengar vi inte skulle fått annars. Men det är svårt att hitta en jämnhet i intäkterna, säger Per.

Per och Ulrika går ut tidigt på morgonen och återvänder in före lunch. De säljer ungefär en femtedel av fångsten vid kaj, resten går till deras grossist i Göteborg, och på vägen tillbaka mot hamnen i Ålabodarna ringer köpare in sina beställningar. Omväxlingen i arbetet är stimulerande, menar Ulrika.

– Vi tycker att det är roligare att vara ute på sjön halva dagen och sedan inne vid kaj andra halvan. Och det sliter mindre på kroppen.

Text och foto: Jakob Hydén

Sjömatens väg

Denna artikel är en del i en artikelserie om sjömatens väg.

Hur ser vägen till tallriken ut för våra livsmedel från hav, sjöar och odlingar?
Du hittar alla artiklarna här

Publicerades